Here we go again

En kaffekopp. Ringar på olika höjd i koppen, från där kaffenivån stannat en stund. En liten slurk kaffe kvar längst ner, från gårdagen. Kallt. Äh, det går att dricka, resonerar jag.
Tusentals papper och kompendier, tunga böcker, otaliga mappar, högt och lågt i den lilla studentettan. Uppskattningsvis 500 kg disk på diskbänken. Naturligtvis odiskad, vad trodde ni?
Överfulla tvättkorgar. Gud vilken tur att jag tvättade innan tentaplugget drog igång. Annars hade jag varit tvungen att ta en paus för att köpa trosor. Man kan tänja på gränser, men jag tänker inte börja ha samma underkläder i en vecka. För att sedan vända ut och in på dem och köra en vecka till. Usch, fyfan vad vidrigt. Har det någon gång funnits en människa som gjort så? Vilket äckel i sådana fall.

På torsdag smäller det i alla fall. Eventuell omtenta 17:e januari, det är okej. Jag hinner plugga efter nyår om det inte skulle gå vägen på första försöket.
Resten av december blir dock en väldigt skön månad, oavsett hur tentan känns.

Allt är bra

Omtentan blev godkänd, och histologi är förvånansvärt nog ganska roligt. T2 är definitivt bättre än T1. ;)
Skriver mer någon annan dag.

Plugg

Suck. Suck, suck, suck.
Jag blev inte godkänd på tentan. Fan! Det som kändes så bra ändå. Det muntliga förhöret gick bra, men nu är det omtentaplugg som gäller. Och det går trögt, som vanligt. Jag har idag istället organiserat ihop lite nya spellistor i iTunes. Undrar lite smått vad det är för fel på mig. Jag vill ju det här så mycket, alltså läkargrejen. Jag ser fram emot kommande terminer. Jag trivs jättebra med mitt sommarjobb inom vården, jag tror att jag får vikiga erfarenheter som kommer hjälpa mig under utbildningen. Jag vill absolut inte hoppa av. Men jag måste ju fixa detta först.

Så det är väl dags att sätta sig vid böckerna igen och lämna datorn.

Jaha, och nu då?

Efter att i ett par veckors tid endast tänkt på plugg...
Fan! Det var ju en sån fin dramatisk början på ett inlägg. Men jag har ju inte bara tänkt på plugg. Men jag har tänkt väldigt mycket på att jag måste plugga, och att jag inte kan allt jag borde kunna, och att alla andra kan mycket mer än mig för att de är mycket bättre än mig. Tänkt så fort jag vaknat på morgonen att jag borde sätta mig och läsa eller göra gamla tentafrågor, tänkt när jag gått och lagt mig att jag måste göra samma sak nästa dag. Inte gjort så mycket som jag tänkt göra. Ångest.

Och nu är helt plötsligt tentan gjord. Och jag tror det gick bra. Nu ska jag verkligen inte ropa hej, men det kändes som att jag borde bli godkänd. Imorgon är det muntligt förhör, och sen är det sommarlov. Sommarlov? Sommar? Lov? What?! Först trodde man att vintern aldrig skulle ta slut. Och sedan trodde man att cellbiologin aldrig skulle ta slut. Men helt plötsligt, från ingenstans, sommarlov!

Jag ska se på nån skön film eller ett avsnitt av någon bra TV-serie nu, lovely.
I morgon och i övermorgon blir det lite fest, och på lördag kanske bio? Jag ska i alla fall njuta de dagar jag har kvar i stan, och umgås med mina vänner från klassen så mycket jag kan.

Kanske fel

Rubriken till förra inlägget kanske är helt fel. Jag minns ingenting av gymnasiematten, det är ganska skrämmande med tanke på att jag tog studenten för så lite som två år sedan. Usch. Men jag lugnar mig själv med att tänka att jag har glömt det för att det inte är viktigt att komma ihåg, förutom när man ska döpa blogginlägg då.

Men, för att fortsätta skriva om den stora uppgiften (Cooper kan få vänta lite, lite till), jag vet inte om jag har tentaångest egentligen. Jag har mer... "pre-tentaångest". Jag vet att jag kommer få ångest snart, väldigt snart, om jag inte pluggar. Det är mycket som jag inte kan än. Jag vet att jag pluggar bra under tidspress, jag är mer effektiv ju närmare tentan jag kommer. Men mellan föreläsningarna hör man kursare prata om saker som jag inte har en aning om vad det är, och då känns det inte bra alls.

Nu har jag ångest för en massa andra saker, som att jag suttit här och bloggat när jag borde kokat potatis. När jag egentligen borde ha läst. Imorgon efter skolan ska jag åka raka vägen hem och börja läsa. No more slappning nu alltså. På fredag förmiddag ska jag också vara effektiv, för på fredag eftermiddag/kväll ska jag vara social. Det blir ingen utgång, men god mat tillsammans med vänner från klassen.
Sen i helgen ska jag träna, och läsa. Det ska bli riktigt tidig uppstigning hela helgen har jag bestämt. Ingen facebook, bara cellbiologi. Så ska det vara i helgen.

Jag längtar till sommaren. Då ska jag jobba. Men när jag inte jobbar ska jag bara softa och lyssna på massvis med bra musik, ha på mig solglasögon och vara cool, äta glass tills jag rullar fram, åka på lite utflykter och förhoppningsvis fota massor med systemkameran. Och sist men inte minst, kolla ikapp en helsikes massa serier.

Nu ska jag ta och försöka göra något vettigt av min ångest. Vi hörs.

t (tenta) = -10

Det är ungefär 10 dagar kvar till tentan nu.

Självklart har jag inte börjat plugga. Får jag verkligen kalla mig själv läkarstudent? Läkarstudent-wannabe möjligen. Eller, läkarstudent-pretend-to-be är nog mest passande. Hoppas ingen kommer på mig.

Jag vet inte varför, men så gott som varje gång jag har någon stor uppgift framför mig, så har jag jättesvårt för att ta tag i saker och ting. Det är som någon mental blockering, jag vet inte vad.

Jag tänkte skriva ett längre inlägg nu. Men jag ska faktiskt sätta mig med Mr. Cooper en stund.

Ljuset i tunneln, sort of

Det är på ett sätt ganska svårt att förstå att T1 börjar lida mot sitt slut. Svårt att fatta att det kommer en sommar. En sommar som visserligen innehåller jobb, men inte mer än att man kan hinna slappa också.

Det är dock en punkt på schemat som måste klaras av innan jag kan ta sommarlov. Tentan+muntan. Ih. Rysningar längs ryggraden, ångest, kalla svettningar. Nja. Inte precis så, men nästan.

Men egentligen är det ju bara en skittenta. Hur jag skriver på den säger faktiskt ingenting om hur duktig jag kommer bli som läkare.

Jag var ute på ett sjukhus i veckan. Det var bra som vanligt, handledaren är superbra. Jag fick vara med på både rond och ett litet ingrepp. Det är spännande, intressant och ibland fascinerande, men också lite chockartat. Människor är sjuka, på riktigt. Sjukdomar är inte längre något som bara finns på TV.
Jag må låta som landets dummaste läkarstudent, men jag tror inte jag är dum alls. Jag tror jag tänker så för att ingen i min närmsta familj har haft någon allvarlig sjukdom, och när jag tänkt på läkaryrket tidigare så har jag inte sett sjuka och döende människor framför mig. Jag har sett botade människor.

Jag inser hur fruktansvärt naiv jag låter nu... Men jag börjar också inse vad det här yrket går ut på, vad som kommer väntas av mig och krävas av mig. Jag märker vad som är svårt, och vad som är roligt. Det känns nästan fel att använda ordet roligt när det kommer till människor som är sjuka, men jag kan ana vilken kick det måste vara att äntligen kunna ställa en diagnos efter att i evigheter ha utrett vad som har verkat vara ett omöjligt fall. Jag blir helt lycklig av att se en patient tacka läkaren under ronden, att se patientens glädje över att må bättre.

Det som stärker mig i dessa tider av tentaplugg är att jag inser att jag har hittat rätt.
Det är det här jag vill göra.