Kanske fel

Rubriken till förra inlägget kanske är helt fel. Jag minns ingenting av gymnasiematten, det är ganska skrämmande med tanke på att jag tog studenten för så lite som två år sedan. Usch. Men jag lugnar mig själv med att tänka att jag har glömt det för att det inte är viktigt att komma ihåg, förutom när man ska döpa blogginlägg då.

Men, för att fortsätta skriva om den stora uppgiften (Cooper kan få vänta lite, lite till), jag vet inte om jag har tentaångest egentligen. Jag har mer... "pre-tentaångest". Jag vet att jag kommer få ångest snart, väldigt snart, om jag inte pluggar. Det är mycket som jag inte kan än. Jag vet att jag pluggar bra under tidspress, jag är mer effektiv ju närmare tentan jag kommer. Men mellan föreläsningarna hör man kursare prata om saker som jag inte har en aning om vad det är, och då känns det inte bra alls.

Nu har jag ångest för en massa andra saker, som att jag suttit här och bloggat när jag borde kokat potatis. När jag egentligen borde ha läst. Imorgon efter skolan ska jag åka raka vägen hem och börja läsa. No more slappning nu alltså. På fredag förmiddag ska jag också vara effektiv, för på fredag eftermiddag/kväll ska jag vara social. Det blir ingen utgång, men god mat tillsammans med vänner från klassen.
Sen i helgen ska jag träna, och läsa. Det ska bli riktigt tidig uppstigning hela helgen har jag bestämt. Ingen facebook, bara cellbiologi. Så ska det vara i helgen.

Jag längtar till sommaren. Då ska jag jobba. Men när jag inte jobbar ska jag bara softa och lyssna på massvis med bra musik, ha på mig solglasögon och vara cool, äta glass tills jag rullar fram, åka på lite utflykter och förhoppningsvis fota massor med systemkameran. Och sist men inte minst, kolla ikapp en helsikes massa serier.

Nu ska jag ta och försöka göra något vettigt av min ångest. Vi hörs.

t (tenta) = -10

Det är ungefär 10 dagar kvar till tentan nu.

Självklart har jag inte börjat plugga. Får jag verkligen kalla mig själv läkarstudent? Läkarstudent-wannabe möjligen. Eller, läkarstudent-pretend-to-be är nog mest passande. Hoppas ingen kommer på mig.

Jag vet inte varför, men så gott som varje gång jag har någon stor uppgift framför mig, så har jag jättesvårt för att ta tag i saker och ting. Det är som någon mental blockering, jag vet inte vad.

Jag tänkte skriva ett längre inlägg nu. Men jag ska faktiskt sätta mig med Mr. Cooper en stund.

Ljuset i tunneln, sort of

Det är på ett sätt ganska svårt att förstå att T1 börjar lida mot sitt slut. Svårt att fatta att det kommer en sommar. En sommar som visserligen innehåller jobb, men inte mer än att man kan hinna slappa också.

Det är dock en punkt på schemat som måste klaras av innan jag kan ta sommarlov. Tentan+muntan. Ih. Rysningar längs ryggraden, ångest, kalla svettningar. Nja. Inte precis så, men nästan.

Men egentligen är det ju bara en skittenta. Hur jag skriver på den säger faktiskt ingenting om hur duktig jag kommer bli som läkare.

Jag var ute på ett sjukhus i veckan. Det var bra som vanligt, handledaren är superbra. Jag fick vara med på både rond och ett litet ingrepp. Det är spännande, intressant och ibland fascinerande, men också lite chockartat. Människor är sjuka, på riktigt. Sjukdomar är inte längre något som bara finns på TV.
Jag må låta som landets dummaste läkarstudent, men jag tror inte jag är dum alls. Jag tror jag tänker så för att ingen i min närmsta familj har haft någon allvarlig sjukdom, och när jag tänkt på läkaryrket tidigare så har jag inte sett sjuka och döende människor framför mig. Jag har sett botade människor.

Jag inser hur fruktansvärt naiv jag låter nu... Men jag börjar också inse vad det här yrket går ut på, vad som kommer väntas av mig och krävas av mig. Jag märker vad som är svårt, och vad som är roligt. Det känns nästan fel att använda ordet roligt när det kommer till människor som är sjuka, men jag kan ana vilken kick det måste vara att äntligen kunna ställa en diagnos efter att i evigheter ha utrett vad som har verkat vara ett omöjligt fall. Jag blir helt lycklig av att se en patient tacka läkaren under ronden, att se patientens glädje över att må bättre.

Det som stärker mig i dessa tider av tentaplugg är att jag inser att jag har hittat rätt.
Det är det här jag vill göra.