Ljuset i tunneln, sort of

Det är på ett sätt ganska svårt att förstå att T1 börjar lida mot sitt slut. Svårt att fatta att det kommer en sommar. En sommar som visserligen innehåller jobb, men inte mer än att man kan hinna slappa också.

Det är dock en punkt på schemat som måste klaras av innan jag kan ta sommarlov. Tentan+muntan. Ih. Rysningar längs ryggraden, ångest, kalla svettningar. Nja. Inte precis så, men nästan.

Men egentligen är det ju bara en skittenta. Hur jag skriver på den säger faktiskt ingenting om hur duktig jag kommer bli som läkare.

Jag var ute på ett sjukhus i veckan. Det var bra som vanligt, handledaren är superbra. Jag fick vara med på både rond och ett litet ingrepp. Det är spännande, intressant och ibland fascinerande, men också lite chockartat. Människor är sjuka, på riktigt. Sjukdomar är inte längre något som bara finns på TV.
Jag må låta som landets dummaste läkarstudent, men jag tror inte jag är dum alls. Jag tror jag tänker så för att ingen i min närmsta familj har haft någon allvarlig sjukdom, och när jag tänkt på läkaryrket tidigare så har jag inte sett sjuka och döende människor framför mig. Jag har sett botade människor.

Jag inser hur fruktansvärt naiv jag låter nu... Men jag börjar också inse vad det här yrket går ut på, vad som kommer väntas av mig och krävas av mig. Jag märker vad som är svårt, och vad som är roligt. Det känns nästan fel att använda ordet roligt när det kommer till människor som är sjuka, men jag kan ana vilken kick det måste vara att äntligen kunna ställa en diagnos efter att i evigheter ha utrett vad som har verkat vara ett omöjligt fall. Jag blir helt lycklig av att se en patient tacka läkaren under ronden, att se patientens glädje över att må bättre.

Det som stärker mig i dessa tider av tentaplugg är att jag inser att jag har hittat rätt.
Det är det här jag vill göra.